Katja reser,  Livsstil

Rapha Rising-dagboken, dag ett-fyra

Jag har jag haft antastiskt lata dagar ute vid havet och ute vid Vättern. Wifi-brist och bad, bästa kombinationen kanske, fast inte för en bloggare? Är alltså lagom utvilad för att berätta om hur Rapha Rising-utmaningen (eller RR här) har gått denna gången.

Den numera ökända Strava-utmaningen gick alltså ut på att köra ihop 8800 höjdmeter mellan den 19 och den 27 juli – alltså 1100 hm per dag. Destinationen Garda, den norditalienska sjön med sina bergiga omgivningar, passade alltså som handen i handsken för utmaningen. Boendeort Camping Continental mellan orterna Bardolino och Garda. (Nu åkte jag förstås inte dit enbart för utmaningens skull, det skulle ju även livsnjutas och så, men är man cykelnörd så är man, äsch ni vet ju själva hur det är – allt som går att kombinera med cykling kombinerar man med cykling)

I alla fall, här kommer Rapha Rising-dagbok, i kortfattad form. Med tillhörande Strava-grejs, naket som på kallbad. Dag ett-fyra i detta inlägg, vi kör ⇓

14588868838_7745a4d697_o.jpg

Dag ett. Dagen är sjukt varm och slö. Vi vaknar upp sent och hoppar upp på Bianchin (Tony) och Tarmacen (jag). Dagen är cykelutprovningsdagen. Jag och Tony bestämmer oss för att köra en lattjorunda Bardolino-Caprino Veronese med en lattjostigning Caprino Veronese-Lumini. Lattjostigning my ass. Jag har lyckats pricka in mensdag nr 2 (mensperiodens mest helvetiska dag varje gång) och är svullen, överkokt blomkål-style. Lumini-backen är brant och luften står stilla – det är inte tillräckigt högt uppe – och jag är ändå ovan; jag har inte kört sådana stigningar sedan vårmallisresan. Jag ger upp halvvägs. Det får räcka. Åker tillbaks till campeggion och badar i den gudomligt svala sjön. Svanken värker. Styrstammen är för lång och de grova Shimano-reglagen kan jag knappt nå. Det är okej. Det är första dagen. ↑ 367 hm. Strava här.

Dag två. Jag har fått upp Tony sjukt tidigt, nämligen halv sju eftersom jag vill undvika den värsta hettan som förlamar mig. Vi trycker i oss ägg och gröt och beger oss åter upp mot inlandet, Caprino Veronese, men denna gång med berget Monte Baldo i sikte. Min rygg värker lite mer; jag förbannar mig själv som glömt den på Mallis inköpta styrstammen. Stigningen är ömsom brant ömsom mindre brant och jag får ibland stanna för att pusta ut eller kissa. Som beräknat, dock mycket fortare än trott, blir det svalare ett gäng-femhundra hm ovanför havet. Stekoset byts ut mot sval gudomlighet och jag får upp mojon och farten. Fortfarande är benen mer tempo än Giro så det går segt. Men det går. Stigningen avslutas med en magnifikt god fikapaus uppe i den slarvigt pittoreska byn Ferrara di Monte Baldo. Jag är salig. Tony fortsätter uppför mot dalen och jag kör tillbaks till Caprino och river av ett gäng hm till upp till den förbaskade Lumini. Luften står fortfarande stilla i den backen så jag kör bara så länge det känns nöjsamt. Väl hemma svalkar jag mig i den gudomliga sjön. Sedan dricker jag kall Lemon Soda. ↑ 1256 hm. Strava här.

14589715690_dae41333b7_k

Dag tre. Det har lovats regn men då ingenting droppar bestämmer vi oss för att dra en repa ändå. Med oss har vi ett nytillskott, ironmannen Patrik från Höör. Min rygg värker classic style men jag tänker köra lite ändå. Vi kör en mil längs med sjön, ända upp till Torri del Benaco och tar sedan uppför mot Albisano. Min rygg värker mer och mer och jag tappar all kraft. Himlen blir mörkare och mörkare. Jag inser att jag inte kan cykla en höjdmeter till med den långa styrstammen och säger till grabbarna att nä fan, nu drar jag till hyresstället Olympic Bike och äskar om en ny styrstam alternativt köper en. En till alltså, snart ett styrstamslager hemma… Precis när jag vänder ner mot Garda så börjar det regna. Det regnar som tusan. Brunnarna lyfter, bromsarna flyter, cykeln är sjukt svår att få stopp på och vägen neråt är brant. Jag ber till diverse saker innan jag blöt som en cykelkatt landar utanför bungalown. Jag är orolig för Tony och triathleten; att simma ironmandistans är inte samma som att utsättas för värsta ovädret ever uppe i bergen. Jag messar med grabbarna och det visar sig att de befinner sig i relativt tryggt förvar i busskuren hundra meter från där jag sa hejdå till dem. Hepp. Resten av dagen ömsom haglar, ömsom stormregnar det. Vi förbannar vädret och lagar gott italienskt käk och dricker kaffe och traskar iväg till cykelaffären där de efter ett gäng om och men byter till en kortare styrstam. Yes, imorgon kan jag cykla normalt igen. Kvällen avslutas med gudomligt god husmansmiddag på en genuin italiensk restaurang som våra fina nybekanta Maria och Per-Erik (förtjänar eget inlägg de <3) tar oss till. ↑ 280 hm. Strava här.

14796479813_679298665b_o

Dag fyra. Äntligen utrustad med vettig styrstam och med tidspressens chili i rumpan är det dags för att köra en riktig utmaning. Jag drar på mig blårange dress – det svalaste kitet jag äger! – och jag och Tony cyklar genom den berömda vindalen där man odlar amarone-ish viner. Vårt mål är Fosse-stigningen men jag passar på att dra mitt sportcykellivs första (!!!) punka och passar samtidigt på att kissa på en vinbuske (heter det så) vars skörd kommer att glädja många självutnämnda vinkännare framöver. Punkan lagas på plats och snart är vi framme vid början på Fosse. Stigningen mäter ca en mil och pendlar mellan ca 7 och 9 procents lutning; ett ställe har 5 procent och det är över 12 procent på andra ställen. Det är den tuffaste stigningen hittills. Ryggen gör förstås inte ont längre men det är jobbigt rent fysiskt. Efter ett gäng tornantis (hårnålskurvor) börjar jag glädjas åt de partierna som har 8 procent i lutning – vilken lättnad för benen! – men jag måste stanna och pusta rätt så ofta. Under 7 procent kan jag bara mala på. Över 7-8 procent måste jag ömsom stå, ömsom sitta och jag känner att det inte skulle skada med ett par växlar till. 11-32-kassetten funkar men är inte till någon större glädje för mina ben i de längre, brantare backarna. Men äntligen är vi uppe och fikar gudomlig salamipanini och cappuccino inne i byn Fosse. Vägen hem går via kortare serpisstigningar inne i vindalen och en grussnutt. Hemma är sjön lik sval som vanligt och lemonsodan finns på flaska. Grymt. Äntligen är jag igång. Nu återstår det bara att fortsätta och bli starkare och snabbare uppför…  ↑ 1627 hm. Strava här (före punka) och här (efter punka). De allra saktaste partierna är förstås där jag pustar ut och alltså står bredvid cykeln.

Pust. Jag kan riktigt känna de första helt ärligt plågsamma höjdmetrarna dansa genom benmusklerna när jag skriver detta. Min kropp är lika trög som fantastisk. Det tar ett tag att vänja den vid en viss typ av teknik – må det vara backe, tempo eller explosiva ryck – men jag kan riktigt märka när jag blir bättre. Är inte det fantastiskt hur anpassningsbara våra kroppar är? Ännu större anledning till att med jämna mellanrum dissa Västerås till förmån för backläger varsomhelst backigt.

De sista fyra dagarna kommer i ett annat inlägg, ställ frågor så länge! Glöm förresten inte följa mig på Strava om ni inte gör det redan. Puss!

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

6 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.