Cykel

Allt som inte hände idag

Det fanns egentligen ingen svordom som var tillräckligt beskrivande för att uttrycka det jag kände i fredags kväll efter jobbet, men jag sa det ändå. 

FAN.

Det var min hals, inget konstigt egentligen. Andra jobbveckan avklarad och en massa nya bassilusker på tåget till jobbet som kroppen inte alls kände igen efter sex veckors semester, och på detta den tilltagande sensommarkylan. Min permanenta brist på sömn som rubbar immunförsvaret. Dessutom, byråkraten jag delar rum med som för några dagar sedan gick hem för att kurera sig från nån förkylning.

Fan. Fan fan fan. 

För jag visste ju att den där klumpen i halsen skulle tvinga mig att ställa in min triathlon-premiär som sedan länge var planerad att äga rum i Stockholm den 25 augusti. Jag, Lisa Nordén och alla andra liksom.

Sensommarsol, nån sekundmeter från sydväst, 18 grader i Riddarfjärden och därmed inget krav på våtdräkt.
Väder, vind och vattentemperatur kunde inte vara mer perfekta!

Det här är sådant jag INTE har gjort från kl. 10 igår lördag, fram till kl. 13.05 idag söndag:

– cyklat de tio soldränkta milen mellan Skallbergsgatan och Upplands Väsby med lätt packning för att sova över hos min syster
– pausat och ätit en cykelkaka och tittat upp mot solen och tänkt “F-n imorgon blir det traithlon!!”
– bjudit min syster på cykelkakor
– bjudit Lisa Nordén på cykelkakor
– kletat in mig med asmycket brun-utan-sol för att se snygg och fräsch ut
– åkt pendeltåg med cykel in till stan
– förberett för vältajmade växlingar och fumlat med strumpor, skor och nummerlapp när det väl varit dags
– stått på starten och darrat av upphetsning och tävlingsnerver och känt stämningen av att vara DÄR
– crawlat de 750 metrarna med simglasögonen innanför och inte utanpå badmössan enligt senaste stalltipset
– drunknat
– cyklat två mil i cykelbyxor utan vaddering
– sprungit mina snabbaste 5 km någonsin
– kramat om Klara, Ingela, Maria, Katja och Mattias efter målgång

Här är sådant som jag å andra sidan faktiskt HAR gjort:
– somnat i soffan och fått dekorativa ränder på vänster ansiktshalva
– plockat krusbär och vinbär och luktat på surströmming hos Caroline
– lagat matlåda inför imorgon
– satt en burk vitkål på mjölksyrning och dekorerat den med morotsbitar
– rivit ut skitiga lakan och bäddat med nya fina blåa
– parkerat mig på balkongen och sörplat i mig en smoothie på krusbär, vinbär, hallon, banan, äpple och vitkål
– lyssnat till hur grannen, 7 år, spelat fotboll i trappuppgången
– druckit nattsvart kaffe i morgonsolen
– svävat runt i lägenheten till Savage Garden (jag VET, men det händer alltid när det är mycket känslor i omlopp)
– baxat ut torkstället med tvätt på balkongen för att se om det får plats (det fick det, så nu torkar tvätten snabbare eftersom det är så gudomligt soligt idag)
– blivit varse att grannen ovanpå vattnar sina blommor
– skickat in vår skrivelse om schysst fika till cykelklubben (förslag på policy för mer ekologiskt, rättvist och grönt fika, kanske har andra klubbar redan gått före, skriv gärna till oss om det i så fall!) 
– konstaterat att det var länge sedan jag satt på balkongen i morgonsol (är det det som folk gör när de inte cyklar??)
– funderat på hur jag ska kompensera för de 925 kr som jag, genom min hals, har kastat i Riddarfjärden
– med hjälp av ovanstående försökt tränga undan känslan av att vara den som bangar

För när jag tvingas bryta på grund av hälsoskäl, så blir jag extremt jättebitter. Jag kan inte acceptera att inte få vara med och leka. För mig finns inget värre än att erkänna mig besegrad av baciller eller virus eller nåt krånglande knä när det enda jag vill är att vara EN AV DEM SOM GJORDE VAD-DET-NU-ÄR PÅ-REKORDTID NÄR-DET-NU-VAR.

När jag tvingas bryta, eller alls inte tar mig till starten som idag, måste jag kämpa för att tvinga bort känslan av att

alla andra är på en fest dit jag inte är bjuden.

Men jag vet ju att jag VAR bjuden. Och det var flera fantastiska vänner som skulle åka in till stadshuskajen för att heja på oss.

Och då tänker jag på alla de ljuvliga cykelminnen jag bär med mig från den senaste tidens äventyr med vänner i olika konstellationer:

…Vätternrundan där bland annat jag och Ingela gick i mål på 11.16
…solosemestern på Gotland, jag med lätt packning i soldränkt med- och motvind, i sadeln och på olika stränder.
…träningslägret i Jönköping, där jag till slut klättrade uppför den fruktade Klevaliden utan att stanna!

…och vätterndoppade med Katja på precis det cyklistvis jag hade drömt om!
…Ride of Hope Västerås-Uppsala t/r i värdigt klungsällskap av cyklister från hela landet…
…Tour de Chat (Västerås-Stockholm t/r), där vår fantastiska, brokiga periferi-klunga for fram på bästa proffsmanér med egen följebil…
…och fick uppleva det här på hemvägen
Det här inlägget publiceras strax efter kl. 13.05, när jag skulle ha gått i mål på Stockholm Triathlon.
Till alla starka, vackra, uthålliga medtriathleter och alla andra som jag cyklar med vill jag bara säga en sak:
TYCKER OM ER!

Anna
Foton: Mattias, Ingela, Katja, Valle och Micke

2 Comments

  • Anonymous

    Förstår hur du känner. Bröt ett motionslopp igår efter två kilometer. Vred till knät dagen innan men chansade. Det skulle varit säsongens höjdpunkt. “Nästa år” är ingen upplyftande tanke.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.